Visioner och strategier behövs
Med jämna mellanrum presenteras visioner och strategier för digitalisering i Sverige. Det är bra. För även om det inte går att förutsäga och forma framtiden i detalj är det bättre att försöka förstå och påverka än att bara driva med strömmen.
Den första visionen jag minns är IT-kommissionens ”Vingar åt människans förmåga” från 1995. Det är riktigt kul att så här i efterhand se de små faktarutorna.
Ofta är det regeringen och statens offentliga utredningar som visionerar – men inte alltid! Bland annat Ingenjörsvetenskapsakademin IVA har gjort det flera gånger, som 2008 (Internetframsyn/Ambient Sweden) och 2019 (“lasagne-rapporten” Digitalisering för ökad konkurrenskraft).
2011 lanserade dåvarande IT-minister Anna-Karin Hatt IT i människans tjänst – en digital agenda för Sverige (#DAFS). Då etablerades regeringens mål för den digitala politiken: Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Det målet var på sätt och vis ganska hållbart, för det finns kvar ännu. Kanske för att det går att fylla med lite vad som helst. 🙂
På senare tid kan nämnas Digitaliseringskommissionens För digitalisering i tiden från 2016 och regeringens digitaliseringsstrategi från 2017 som kopplar ihop digitalisering med hållbarhet.
Nu är det dags igen!
Den 17 maj publicerade Vinnova, PTS, Vetenskapsrådet och DIGG gemensamt rapporten Kraftsamling för ett hållbart digitaliserat Sverige 2030. Jag har läst den och huvudet snurrar av tankar. Alltför många för en tweet eller statusuppdatering, så det fick bli att sparka liv i den gamla bloggen!
Här följer några av mina tankar.
Bra att bevara kopplingen mellan hållbarhet och digitalisering
Det finns mycket i den digitala världen som är fullständigt ohållbart. I frustration över sådant skrev jag 2010 ett bokkapitel om digital hållbarhet – och det temat har sedan dess präglat allt jag arbetat med! Oftast har det handlat om att göra själva digitaliseringen hållbar, till exempel genom digital tillgänglighet och meningsfulla användarvillkor.
Men ännu viktigare än hållbar digitalisering är digitalisering för hållbarhet! Jag tror nämligen att det är möjligt att uppnå de globala hållbarhetsmålen endast med en ökad digitalisering.
Både ekosystem, ekonomi och mänsklig energi är ändliga resurser – men digitaliseringens möjligheter är inte på långa vägar uttömda!
Det har omställningen under pandemin visat tydligt. Plötsligt kunde allt möjligt digitaliseras. Och vi pratar inte om små förändringar. Andelen möten som kunde genomföras digitalt mångdubblades på några veckor! Ibland blir som sagt inte digitaliseringen hållbar, men det innebär inte att vi ska sluta digitalisera! Istället måste vi förbättra digitaliseringen, för den kan faktiskt radikalt minska resursbehov av alla möjliga slag.
Jag har svårt att se något annat sätt att skapa de marginaler som mänskligheten behöver.
Kraftfull satsning, men är kraftsamling rätt ord?
De fyra digitaliseringsmyndigheterna föreslår rejäla satsningar och kallar det för ”kraftsamling”. Denna föreslås ledas av ett nytt gemensamt kansli med ca 15 medarbetare. De ska dels omvärldsbevaka, sammanföra aktörer och representera Sverige i olika EU-sammanhang som har med digitalisering att göra, och inom standardisering. Mycket bra saker, men det är knappast kansliet som är den stora satsningen. Snarare handlar det om att ge statligt stöd till utvecklingsprojekt inom fyra temaområden:
- Grön omställning och social hållbarhet
- Avancerad digitalisering
- Digital infrastruktur och data
- Digital kompetens
Det är väl valda områden, och jag uppskattar många av resonemangen omkring dem i rapporten. Till exempel är det utmärkt att data tas upp i samma sammanhang som infrastruktur! Den “mjuka” infrastrukturen har länge fått stå i skuggan av jättesatsningar på fiber och infrastruktur för mobilnät.
Jag uppskattar också att principen om universell utformning nämns liksom vikten att förhålla sig till personer som aktivt säger nej till digitalisering. Om något negativt ska sägas om de tidigare visionerna och handlingsplanerna så är det att de inte tillräckligt väl har lyckats förutse och hantera digitaliseringens baksidor. En spännande passage handlar om att det måste vara tillåtet att misslyckas – något som beskrivs som en konkurrensfördel för Sverige!
Men även om områdena är klokt valda så utgör de mer en ram än ett konkret mål. Jag uppfattar konturerna av en kraftfull men egentligen inte särskilt samlad satsning. Inte en kraftsamling på samma sätt som en murbräcka eller ”att sätta en människa på månen”.
Det hade varit inspirerande med en nationell kraftsamling i stil med Apolloprojektet, som också hade ungefär tio års löptid! Med digital hållbarhet som förtecken skulle det kanske kunnat vara till exempel ”helt koldioxidneutrala europavägar som tillåter självkörande bilar” eller ”0-vision för väntetider i vården”. Eller, för att knyta an till svenska och europeiska traditioner, att bli beskyddare av en ”digital allemansrätt” på alla de olika plattformar som tillsammans utgör den digitala världen.
Rapporten ger alltså inget sådant konkret och samlat mål. Först blev jag lite besviken över det, men när jag tänker efter tror jag att det är bra. Det är riskabelt att lägga alla ägg i samma korg. Klokare att finansiera många ”missions” med miljonbudget än en enda mångmiljardmission.
Är det en lagom stor satsning som föreslås?
Myndigheterna föreslår alltså en mängd statliga satsningar, med en total storleksordning av 5 miljarder kronor per år. För den som likt mig är ovan vid nationalekonomi är det en utmaning att relatera till så stora belopp. Jag tänkte först att det verkar orimligt mycket, med tanke på att det är ungefär 25 gånger så mycket som myndigheten DIGG kostar per år, och mer än vad som satsas totalt via Vinnova idag.
Ännu mer tveksam blev jag när jag såg att beloppen motiveras främst med vad andra länder planerar satsa (i förhållande till folkmängd) på digitalisering och inte utifrån vilka konkreta mål som ska uppnås och vilka kostnader som bedöms nödvändiga för att uppnå dessa mål. Är det verkligen sunt att låta jämförelser med grannar avgöra hur mycket pengar vi själva ska satsa, och inte egna konkreta behov? Särskilt som det lär finnas många andra aktörer i samhället som har väl motiverade anspråk på samma skattemedel?
Ja, kanske är det faktiskt sunt ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Rapporten lyfter till exempel fram att Sverige behöver projekt i framkant för att kunna attrahera och behålla nödvändig kompetens, och att den samhällsekonomiska vinsten av öppna data har beräknats till 11 miljarder årligen. Dessutom pekar man på att det finns EU-medel avsatta, och att Sverige behöver satsa för att få tillbaka åtminstone delar av de pengar vi bidrar med till dessa fonder.
Det är uppenbart att man måste trycka på rätt knappar för att pengarna ska trilla ut. Rapporten är fullspäckad med sådana positivt laddade signalord som “hållbar”, “hela landet”, “grön omställning”, “gemensamt lärande”, “utgå från människan”, “samverkan”, “kraftfull”, “effektivitet”, “konkurrenskraft”, “systemsyn”, “skapa förutsättningar”, “cirkulär digital ekonomi”, “forskningsfronten”…
Sammanfattningsvis: Många kloka tankar, och jag tror att satsningarna kan bidra till hållbarhet, inte bara i Sverige utan globalt. Så jag hoppas att den kan bli av. Men målbilden är ganska vag och trots jättestora resurser ser jag det inte som en kraftsamling, utan får en liten deja vu tillbaka till IT-kommissionens Breddtjänster – ett nytt skede i IT-politiken. Det är inte spets utan kvalitativ bredd som gäller i Sverige.
Vi kanske får veta mer snart, för Vinnova bjuder in till release-webbinarium den 11 juni. Kanske ses vi då?
Vad tänker du om alla visioner och strategier för digital hållbarhet?